En spetsig hatt. En kvast. En kittel som står mörk under månen.
Eller en stuga på hönsfötter, dold bland granarna. Ett berg där människor samlas före första maj. En gammal kvinna vid en korsväg.
Det är bilder som ofta får heta häxan. Men den svenska häxan vi har mött i de två första delarna såg annorlunda ut. Hon var en kvinna i bygden. En granne. Misstanken rörde sig nära hemmet och vardagen.
Hur kunde så olika gestalter få samma namn? Och varför är det den främmande bilden som de flesta känner igen?
1. Sverige: vad vi hade
Den svenska häxan hade inget eget yttre kännetecken. Hon bar inte en särskild hatt och bodde inte i en stuga som gick på ben. Hon såg ut som andra kvinnor i socknen.
Det var också det som gjorde henne farlig i föreställningsvärlden. Det främmande fanns nära. I en liten bygd kunde misstanken riktas mot någon man redan kände, någon vars namn fanns i kyrkboken och vars dörr man hade gått förbi många gånger.
Den delen av historien är mörk och dokumenterad, och vi följde den i del 2. Men den svenska figuren formades inte av en enda bildvärld. Hon var samtidigt sägenfigur, anklagad människa och granne.
I de två första delarna följde vi berättelserna och deras pris. Här lämnar vi den svenska processen åt sidan för att jämföra figuren med andra lager. Skillnaden syns snart.
2. Östeuropa: Baba-Jaga
I slaviska berättelser möter vi Baba-Jaga, en gammal kvinna som bor i skogen. Hennes stuga står på hönsfötter och kan i vissa berättelser vända sig mot den som kommer. Skogen är inte bara en plats omkring henne. Den är en gräns.
Baba-Jaga kan hota, fånga och i vissa sagor äta den som söker upp henne. Men hon kan också ge råd, ställa uppgifter och hjälpa den som visar tålamod, mod eller respekt. Hon är därför ambivalent. Inte god på ena sidan och ond på den andra, utan rörlig mellan rollerna.
I vissa tolkningar hör hon samman med en nedre värld och med gränsen mellan levande och döda. Stugan blir då mer än ett hus. Den blir en passage. Besökaren står utanför och vet inte riktigt vilket håll dörren leder åt.
Baba-Jaga tillhör sagans värld. Hon kan återkomma i olika berättelser som hjälpare, prövning eller hot. Hon är en av sagans återberättade arketyper just därför att hennes funktion kan skifta utan att gestalten försvinner.
Baba-Jaga anklagades aldrig för något. Hon dömdes aldrig. Hon är ingen människa.
Det är skillnaden som gör artikeln.
3. Tyskland och Alperna: Blocksberg och valborgsnatten
I tyskt och centraleuropeiskt material knyts häxornas samling till ett berg. Blocksberg är det namn som ofta används för Brocken i Harzbergen, en plats som i berättelserna blev häxornas mötespunkt.
Samlingen förläggs till natten före första maj, den tyska Walpurgisnacht. Den tyska valborgsnatten och den svenska valborgsmässan hör samman, även om traditionerna har fått olika uttryck. Här står Sverige närmare kontinenten än i bilden av häxan som sagofigur.
Det är också här vi finner den senare häxbildens mest synliga delar: berget, samlingen, kitteln, kvasten och den mörka sabbaten. Föreställningar om häxsamlingar på berg fanns före 1800-talet, men litteraturen gav dem en större spridning.
Goethes Faust, särskilt scenen om Walpurgisnatten, gjorde Brocken och Blocksberg berömda långt utanför Tyskland. Det regionala berget blev en internationell bild.
Här kommer den bild vi ärvt ifrån.
Inte från den svenska kvinnan som stod i en bygd och blev misstänkt, utan från kontinentens berg, teologi, litteratur och senare populärkultur.
4. Medelhavet: Hekate
I den grekiska föreställningsvärlden finns Hekate, en gudinna knuten till natt, korsvägar och gränser. Hon hör hemma där vägar delar sig och där en människa måste välja riktning utan att veta vad som väntar efter kröken.
Hekate förknippas också med magi, osynliga makter och underjorden. I senare romerska och medeltida tolkningar omformades hennes gestalt ytterligare och knöts närmare trollkonst och nattliga väsen. Där blev hon en av de figurer som senare europeiska bilder av häxan kunde hämta näring ur.
Men distinktionen är avgörande.
Hekate var en gudinna som dyrkades. Korsvägen var hennes plats. Hon var aldrig en kvinna i en by som blev anklagad.
Det finns alltså en kvinnlig gestalt, natt, kunskap och makt över sådant som människor inte helt kan kontrollera. Men funktionen är en annan. Hekate är religiös och gudomlig. Den svenska häxan är lokal och mänsklig.
5. England och Skottland: den anklagade kvinnan
I England och Skottland ligger vi närmare den svenska rättssalen än Baba-Jagas skog eller Hekates korsväg. Här var häxan i första hand en människa som anklagades för trolldom.
Omfattningen var större än i Sverige. Skottland hade särskilt hårda och omfattande förföljelser, med tusentals åtalade och uppskattningsvis över två tusen avrättade. England hade färre avrättningar, men också där drabbades många människor av rättsprocesser, fängelse och social utsatthet.
Skillnaderna var delvis juridiska. Rättssystem, beviskrav, domstolarnas organisation och vem som fick driva mål påverkade förloppet. Skottlands religiösa och rättsliga struktur gjorde återkommande lokala paniker möjliga. I England var processerna mer begränsade, även om de kunde bli intensiva under vissa perioder.
Det här ska inte göras till kuriosa. Det handlar om människor som pekades ut och förlorade sina liv eller sin plats i samhället.
Den gamla kvinnan med kvast är däremot en senare efterbild. Den spetsiga hatten hör inte hemma som ett säkert kännetecken från de historiska processerna. Den växte fram genom äldre hattformer, satir, illustration och litteratur. Senare fick den ett eget liv.
Det vi ser i en bild är därför ofta mycket yngre än den kvinna som en gång stod inför en domstol.
6. Lika och olika
Mellan traditionerna finns vissa återkommande drag.
Det finns en kvinnlig gestalt. Det finns en koppling till natt. Det finns kunskap, bot eller makt över vardagens ting – djur, väder, kropp och hushåll. Och det finns ett hot mot ordningen.
Men likheten stannar där.
Den svenska häxan har inget eget yttre. Baba-Jaga är en sagofigur i skogen. Hekate är en gudinna vid korsvägen. Den centraleuropeiska häxan är i hög grad en juridisk och teologisk konstruktion som fick en egen scen: berget, samlingen och sabbaten.
Den engelska och skotska häxan är framför allt en åtalad kvinna i en rättssal.
Samma ord och samma namn täcker alltså figurer som inte har samma ursprung och inte samma funktion.
Vi har ett ord, men inte en historia.
7. Varför den främmande bilden vann
Under 1800-talet blev kontinentens och Storbritanniens häxbilder alltmer allmänna genom litteratur, teater och folkminnessamlingar. Under 1900-talet förstärktes de av film, illustrationer och senare television.
Spetsig hatt. Kvast. Kittel. Katt. Berg. En nattlig samling.
Bilden blev lätt att känna igen och lätt att upprepa. Den svenska häxan hade inget motsvarande bildspråk. Hon var en granne. Hon bar inga symboler som kunde tryckas på en affisch.
Därför känner vi i dag igen en hatt och en kvast, men inte en mjölkspann.
Påskkärringen och halloweenhäxan har dessutom glidit samman med äldre föreställningar. De är två olika figurer, formade av olika tider och bruk, men de delar numera samma yttre tecken.
Det är värt att säga rakt: den häxa de flesta tänker på i dag har aldrig funnits som en enda historisk person eller gestalt. Hon är tillverkad av flera traditioner.
Och de kvinnor som dog finns sällan kvar i bilden.
8. Vad vi faktiskt kan veta
Det finns dokumenterade samband mellan svenskt och tyskt material kring valborg, berg och häxfärder. Det finns också en tydlig europeisk spridning av bilder under 1800- och 1900-talen.
Däremot går det inte att påstå att Baba-Jaga och den svenska trollkäringen har samma ursprung. De är olika figurer som har jämförts i efterhand. Forskare är försiktiga med att hävda ett direkt släktskap.
Jämförelsen är därför mest intressant som jämförelse – inte som bevis på härstamning.
Vi kan se när olika lager dyker upp i källorna. Vi kan följa hur bilder vandrar mellan länder, böcker och scener. Men vi kan inte alltid visa hur en föreställning faktiskt har spridit sig från en människa till en annan.
Folktron lämnar sällan en rak väg efter sig.
9. Lagret och tiden
Det första lagret består av äldre, lokala föreställningar. Där knyts kvinnliga gestalter till bot, kunskap, natt och sådant som ligger nära vardagen men inte helt kan förklaras.
Det andra lagret växer fram under 1500- och 1600-talen, när europeisk teologi, lagstiftning och domstolar formar häxan som en brottsling. Här finns stora regionala skillnader. Den svenska bygdens anklagade kvinna är inte samma figur som den centraleuropeiska sabbatens häxa, även om de senare har blandats ihop.
Det tredje lagret kommer under 1800-talet och framåt. Litteratur och folkminnessamlingar ordnar materialet till bilder som kan återberättas: hatten, kvasten, berget och boken. En gudinna, en sagofigur och en rättssal får samma namn.
Det finns ingen ursprunglig häxa bakom alla lager.
Det finns en gudinna, en sagofigur, en rättssal och en bok.
Den bild vi bär med oss är tillverkad i flera länder under flera hundra år. Den svenska figuren var nära, namnlös och utan särskilda drag. Den främmande bilden fick däremot konturer.
Och därför syns den fortfarande.
Det som kallades häxa var aldrig bara en gestalt – utan många skuggor som fick samma namn.
Läs vidare
- Svensk folktro 101: En guide till väsen och mörka legender
- Häxan i sägnerna: Blåkulla, mjölkstölden och trollkäringen i bygden
- Varför berättelserna om häxor uppstod – och vad de kostade
- Maran mot mare: Väsen som följde med ordet
- De som såg dem: Prästen, kloka gummor och människorna som mötte väsen
- Bygden och kyrkan: När klockorna ringde för att hålla mörkret borta
- Midsommarnatten: När världen står öppen
- Bäckahästen, mylingen och vittran: 7 väsen som ingen längre pratar om