När någon blev sjuk i en gård långt från socknens präst kunde kvällen ändå följa en bestämd ordning. En person hämtade vatten. En annan stannade hos den sjuke. Någon mindes orden.
Prästen var inte där. Formen kunde ändå finnas kvar.
I del 3 såg vi hur kyrkans ceremonier levde sida vid sida med folkliga bruk. Här följer vi den andra formen: riter som utfördes i hemmet, på gården eller ute i markerna. De krävde inte alltid en officiell ledare. Men de kunde kräva rätt ord, rätt följd och någon som visste hur det skulle göras.
1. När prästen inte var nära
I det äldre bondesamhället var hjälp inte alltid nära till hands. Läkaren kunde finnas långt bort. Prästen hade uppgifter i socknen, men kunde inte vara överallt. När någon behövde hjälp kunde gårdens äldre, en kvinna med särskild kunskap eller den som helt enkelt ”kunde” ta ansvar.
I folkminnesuppteckningar förekommer kloka gummor och kloka gubbar som lokala specialister. De kunde anlitas när människor eller djur blev sjuka. Men den här delen handlar inte främst om vilka de var – utan om handlingen de utförde och ordningen den följde. Mer om personerna finns i De som såg dem: Prästen, kloka gummor och människorna som mötte väsen.
En sådan person behövde inte ha ett ämbete. Det räckte att bygden visste vem som kunde orden, vem som mindes stegen och vem man skulle kalla på när den vanliga ordningen inte räckte.
2. Omsorgens ordning
Vid sjukdom blandades ord och praktiskt arbete. Den som läste kunde samtidigt hålla sig nära den sjuke; andra ordnade med det som behövdes i rummet. Det var ingen motsättning mellan att göra något konkret och att läsa en bön eller formel. I äldre föreställningsvärldar kunde båda delarna höra till samma försök att hjälpa.
Uppteckningarna visar ingen enda ordning som gällde överallt. Men återkommande moment kan beskrivas enkelt: först uppmärksammades det som hänt, sedan hämtades den som kunde hjälpa, därefter följde ord eller läsning medan arbetet fortsatte. Till sist blev det stilla. Man väntade.
Det är en sammanfattning av återkommande drag, inte en universell instruktion. I en uppteckning från 1800-talet finns exempelvis en papperslapp med läsningar för olika situationer. En av formlerna skulle läsas ett bestämt antal gånger. Det säger något om hur noga ordningen kunde vara – även när själva läsningen skedde i en vardaglig miljö.
Den som satt bredvid en sjuk kunde alltså ha flera uppgifter. Att hålla uppsikt. Att hämta det som behövdes. Att minnas vad som skulle sägas. Små rörelser, samma ordning.
3. Böner utanför kyrkbänken
Böner lärdes inte bara in i kyrkan. De fördes vidare mellan människor, från äldre till yngre, i hem och bygder. En bön kunde läsas tyst, uttalas över någon eller skrivas ner på en lapp. Ibland förekommer särskilda krav på hur orden skulle framföras.
I vissa folkliga uppteckningar nämns Fader vår läst baklänges. En arkivnotering från Sveg återger detta som en särskild läsform – inte som en ordning från kyrkans gudstjänst. Sådana exempel visar hur en välkänd bön kunde få en annan plats och funktion i folklig praktik.
Det fanns också föreställningar om att vissa böner eller läsningar hade särskild kraft, och att inte vem som helst kunde använda dem. I Isofs arkivmaterial förekommer formler med bestämt antal upprepningar och särskilda ord. Det är uppteckningar av äldre föreställningar och bruk, inte bevis för att orden hade en faktisk verkan.
Uttrycket ”fel bön” behöver därför hanteras varsamt. En läsning kunde uppfattas som fel om den sades i fel ordning eller av någon som inte ansågs kunna den. Det betyder inte att den var fel enligt kyrkans lära. Det var den lokala ordningen och människornas föreställningar som gav den betydelse.
4. Riten ordnar – magin siktar
Rit och magi kunde ha en liknande form. Båda kunde innehålla ord, upprepning och bestämda handlingar. I vardaglig praktik gick de ibland in i varandra.
En användbar skillnad är att riten ordnar, medan magin siktar. Riten markerar ett förlopp: något börjar, följer en bestämd form och avslutas. Magisk handling riktas tydligare mot ett mål, som att lindra en åkomma eller påverka ett visst skeende.
Skillnaden är analytisk, inte en gräns som alla människor själva drog på samma sätt. En läsning kunde vara bön för den som utförde den och samtidigt ingå i en handling som någon annan beskrev som magisk. Formen ensam avgjorde alltså inte vad handlingen kallades. Även syftet spelade roll.
Det knyter an till seriens första del utan att upprepa den: en handling kunde ha en tydlig form, men vad den skulle åstadkomma gav den riktning.
5. Kunskap utan ämbete
När en präst saknades försvann inte nödvändigtvis kravet på att någon skulle veta vad den skulle göra. I små samhällen kunde ansvarsfördelningen vara självklar. Någon hämtade hjälp. Någon stannade hos den sjuke. Någon kände till orden eller hade lärt sig ordningen från en äldre släkting.
Kunskapen gick ofta muntligt vidare. Den lärdes genom att se och lyssna, genom att följa med en äldre person eller genom att minnas vad som hade gjorts vid ett tidigare tillfälle. Den behövde inte stå i en bok för att vara noggrann.
Ibland skrevs den ändå ner. Isofs arkiv innehåller handskrivna formler och berättelser om läsningar, bland annat i material som senare har samlats under namn som svartkonstböcker. Namnet kan låta entydigt, men innehållet rymmer ofta botande läsningar och praktiska råd, inte bara sådant som syftade till att skada.
6. Formen stannade kvar
Det avgörande var inte alltid att en person hade en officiell titel. Det kunde räcka att andra litade på att personen mindes rätt följd och kunde hålla sig till den. En äldre släkting. En granne. Den som hade hört orden förut.
Därför var en rite utan präst inte en mindre rite. Den var en form av folkligt ansvar. När hjälp inte kom utifrån måste människor agera själva – med den kunskap som fanns i hemmet och bygden.
Uppteckningarna visar också att formen kunde ha villkor. Vissa läsningar skulle upprepas ett bestämt antal gånger. Andra förknippades med särskilda ord eller en viss ordning. Om en detalj blev fel kunde man enligt föreställningarna tvivla på om handlingen hade verkat.
Vad som hände när riten avbröts eller inte ansågs ha fungerat hör till nästa del: När riten misslyckas.
7. Det som människor själva bar
Ett hus blev inte tystare för att prästen var långt borta. Någon behövde fortfarande sitta kvar, hålla ordning på det som gjordes och minnas vad som skulle sägas. Ibland var det den äldsta i huset. Ibland någon som hade lärt sig av en annan. Ibland den som inte kunde vänta längre.
Riten gav ingen säkerhet. Men den gav en följd att hålla fast vid när ingen kunde lova vad som skulle hända.
Prästen var inte där. Någon annan mindes orden.
Läs vidare
- Svensk folktro 101: En guide till väsen och mörka legender
- Del 1: Vad en rite är – formen, upprepningen och kravet att göra rätt
- Del 2: Årets riter – jul, valborg, skörden och lucia
- Del 3: Livets riter – födelsen, namnet och bröllopet
- De som såg dem: Prästen, kloka gummor och människorna som mötte väsen
- Örterna som botade: Växternas plats i den svenska folkmedicinen
- Skyddet: Järnet, saltet och elden
- Del 5: När riten misslyckas (publiceras nästa dag)