Del 3 av 3 i bortbytesserien.
I den första delen stod vaggan i centrum. I den andra gick berättelsen in i berget, där en vuxen människa blev föremål för någon annans längtan. Nu vänder vi oss mot uppteckningarna – och mot de barn och vuxna som sägnerna en gång handlade om.
Vad kan vi veta? Och vad måste få förbli en fråga?
1. Från berättelse till människa
I del 1 följde vi barnet i vaggan och sorgen som sägnen gav form åt. I del 2 mötte vi den vuxna människan, hämtad till ett annat liv och dragen mellan två världar.
Tillsammans visar berättelserna olika sidor av samma föreställning: någon förs bort, någon annan blir kvar. Men de säger inte alltid samma sak om den som försvunnit. Ibland är det ett barn som familjen tror sig ha förlorat. Ibland är det en vuxen människa som saknas i ett hushåll.
Det är här serien behöver stanna upp. Sägnerna är berättelser – inte vittnesmål som kan bevisa ett övernaturligt byte. De upptecknade orden berättar däremot något om föreställningar, oro och sätt att skapa mening.
2. En uppteckning är ett spår
Folklivsarkiv innehåller berättelser som skrivits ned av insamlare och forskare, ofta efter samtal med människor som mindes äldre sägner och bruk. En anteckning kan därför visa flera saker på en gång: vad någon mindes, hur berättelsen formades när den återgavs och vad insamlaren valde att skriva ned.
Den är inte ett fönster utan glas. Den är ett spår.
I Sverige finns uppteckningar om bortbytingar från flera håll. Material från olika delar av Norden visar också att föreställningen inte var begränsad till en enda bygd. Institutet för språk och folkminnens Sägenkarta över Norden samlar både arkivmaterial och tryckta sägner. Kartan kan visa spridning och variation, men den gör inte berättelserna till en enda gemensam version.
Det finns inte en ursprunglig bortbytarsägen som alla andra är avskrifter av. Berättelserna har levt i olika former och på olika platser.
3. Tecken var inte diagnoser
I sägner och uppteckningar kunde oro kring ett barn knytas till sådant som ihållande gråt, stor hunger eller en utveckling som inte följde familjens förväntningar. I berättelsens värld blev sådana tecken ibland förklarade som ett byte.
Vi kan inte läsa dem som medicinska beskrivningar. De äldre berättarna hade inte dagens kunskap eller diagnosspråk. Och samma tecken kan ha haft många orsaker – sådana som vi inte kan fastställa i efterhand.
Det går inte att veta vad som låg bakom i varje enskilt fall. Uppteckningen visar att någon har berättat om en föreställning. Den visar inte vad ett visst barn behövde, upplevde eller hade för hälsa.
En sägen är ett dokument över oro. Inte ett medicinskt protokoll.
Det är en viktig skillnad. Den låter oss närma oss materialet utan att låtsas att vi kan ställa diagnos på människor som levde långt före oss.
Folktron berättar om hur människor sökte mening, inte om vilka barn som var värda att behålla.
4. Förklaringen kunde få följder
En bortbytarförklaring kunde erbjuda föräldrar ett svar när de saknade andra. Den kunde flytta skulden bort från hemmet: svårigheten hade inte uppstått för att någon gjort fel, utan för att något utifrån hade hänt.
Men samma tanke kunde också göra ett verkligt barn till någon främmande. Ett barn av kött och blod kunde beskrivas som ”någon annans” – och därmed riskera att bli bemött som en främling.
Vi ska inte döma människor från förr som om de haft tillgång till dagens svar. Det hade de inte. Många familjer levde med oro och förluster som de inte kunde förklara på samma sätt som vi försöker göra nu.
Samtidigt behöver vi inte förminska berättelsens möjliga konsekvenser. En förklaring kan trösta den som söker svar och ändå bli tung för den som får bära den. Vi vet inte hur varje enskilt barn blev behandlat. Men vi kan se hur sägnen gjorde skillnaden mellan ”vårt” och ”någon annans” tänkbar.
5. Vad forskning och uppteckningar kan säga
Folkminnesforskning kan jämföra berättelser, se återkommande motiv och undersöka hur föreställningar förändras mellan platser och tider. Den kan också granska var materialet kommer ifrån: vem som berättade, när det skrevs ned och hur det har bevarats.
Uppteckningar om bortbytingar visar att tron finns dokumenterad över stora delar av Norden. De visar också hur sägnen kunde ge en form åt oro kring ett barn och åt sorgen över att inte förstå vad som hände. En arkivpost från Viksjö i Ångermanland, nedtecknad av Levi Johansson 1915, återger till exempel minnen av föreställningar om att troll kunde byta bort nyfödda barn. Den är ett historiskt spår av vad människor mindes och berättade – inte ett bevis för att byten skedde.
Forskning kan dessutom hjälpa oss att se ett etiskt arv: berättelsen kunde skydda föräldrar från skuld men samtidigt göra ett barn till en främling i sitt eget hem.
Det är mycket. Men det är inte allt.
Arkivens material består av berättelser och minnen, inte av en fullständig redogörelse för varje familj och barn bakom dem. Det som inte skrevs ned kan vi inte fylla i med säkerhet. Det måste få stå tomt.
6. Ett motiv som fortsätter att byta form
Berättelsen om ett barn som inte tycks vara ens eget återkommer i litteratur, film och spel. Gestalten förändras, men frågan känns igen: vad händer när närheten inte längre känns självklar?
Det äldre motivet kan få nya betydelser när det berättas i vår tid. Det kan handla om tillhörighet, identitet eller rädsla för att inte känna igen den som står närmast. Även Selma Lagerlöfs Bortbytingen hör till litteraturens bearbetningar av motivet – inte till de historiska uppteckningarna som sådana.
När berättelsen flyttar in i ett nytt medium får den nya detaljer och nya frågor. Det är en del av dess liv. Men den gör inte de äldre sägnerna till rapporter om verkliga byten.
7. Vad vi bär vidare
I dag kan vi läsa bortbytarsägnerna som berättelser om oro, sorg och längtan – utan att ta dem som beskrivningar av verkliga barn. Vi kan fråga vad berättelsen gav människor, men också vara försiktiga med att säga mer än källorna visar.
Del 1 lämnade oss vid vaggan. Del 2 förde oss till ljuset inne i berget. Här står vi kvar med uppteckningarna och frågorna: vilka berättade, vilka blev omtalade och vad fick aldrig något namn?
Berättelserna finns kvar, inte för att de kan ge oss alla svar, utan för att de visar hur människor sökte mening i det oförklarliga.
Vaggan blir tyst. Ljuset i berget dröjer. Frågorna följer med oss hem.
Läs vidare
- Svensk folktro 101: En guide till väsen och mörka legender
- Bortbytingen: barnet som inte var deras
- Den hämtade modern: när väsendet ville ha en människa
- Bergtagen: När berget tog dig
Källor
- Institutet för språk och folkminnen, The Map of Nordic Legends.
- Språkbanken Text, Folke – digitala folkminnessamlingar.
- Länsmuseet Västernorrland, uppteckning från Viksjö, Ångermanland, reg.nr 2085.
- Hampus Wahlström, “The root impulse”: en studie i bortbytingsföreställningens uppkomst, Högskolan i Gävle.