Du säger något som du hoppas ska slå in. Sedan knackar du två gånger mot bordet.
Kanske märker ingen det. Kanske gör du det utan att tänka. Handlingen är liten, nästan omärklig. Men den bär på något gammalt.
Det finns en del av folktron som vi inte minns att vi slutade med. Vi slutade aldrig riktigt göra den.
Och ordet för det är äldre än vi tror.
1. Ett ord som är äldre än man tror
Skrock finns i svenskan sedan slutet av 1400-talet. Det är alltså inte ett modernt ord för ett modernt fenomen. Det har funnits i språket sedan den yngre fornsvenska tiden, när många av våra vanligaste ord fortfarande såg annorlunda ut.
Den äldre formen var skrok. Ordet är nordiskt och har motsvarigheter i de andra nordiska språken, bland annat i norska dialekter och fornisländska. Det har förändrats i ljud och stavning, men grundtonen finns kvar.
Under lång tid användes skrock nedsättande. Att kalla något skrock var att säga att det var löst prat, inte kunskap. Det var något man hade hört, något som berättades vidare, men inte något som kunde läggas fram som säkert.
Ändå blev ordet kvar.
Det är kanske det första märkliga med det. Ett ord som från början avfärdade det osäkra kom själv att följa med det genom århundradena.
2. Skrock betydde falskt prat
I fornsvenskan betydde skrok falskt prat, lögn eller något som inte höll. Det var ord för påståenden utan grund, berättelser som hade blivit större på vägen eller tal som inte gick att lita på.
Det är artikelns viktigaste punkt:
Från början var skrock inte ett ord om vad människor trodde. Det var ett ord om vad de sade.
Det gör ordet mer konkret än det först verkar. Skrock handlade om rösten, berättelsen och det som gick från mun till mun. Först senare kom ordet att beteckna vidskepliga föreställningar och magiska bruk.
Språk förändras ofta på det sättet. Ett ord börjar i något sinnliga och vardagligt. Sedan flyttar betydelsen sig. Ett ljud blir ett sätt att tala. Ett sätt att tala blir en särskild sorts berättelse. Till sist betecknar ordet själva föreställningen.
Skrock är ljudhärmande till sitt ursprung. Det betyder att ordet antas vara bildat efter ett ljud, snarare än efter en färdig betydelse. Man hör något som skvalpar, hackar eller kluckar – och ljudbilden får efter hand ett innehåll.
Det är inte en exakt beskrivning av ett särskilt ljud. Språket fungerar sällan så rent. Men ordets bakgrund pekar mot något bullrigt, löst och svårgripbart. Prat som rör sig utan att riktigt stå still.
Därifrån är steget inte långt till lögn, dikt och vidskepligt tal.
3. Skrocka: att prata vidskepligt – och ljudet i halsen
Verbet skrocka visar hur ordet har rört sig mellan tal och ljud.
Att skrocka kan betyda att prata vidskepligt eller ängsligt. Det kan också betyda att ge ifrån sig ett dovt, kluckande läte – ett ljud djupt i halsen, hos en fågel eller hos en människa som skrattar till.
Det är samma ord, men två betydelser som gått bredvid varandra.
Den ena finns i språket som ett slags oroligt prat. Den andra finns som ett kroppsligt ljud. Något som kommer innan man hinner formulera sig ordentligt.
Det säger något om hur svenskan har sett på sådant man säger utan att ha belägg. Det vidskepliga talet blir inte bara fel i sak. Det får också en särskild klang. Det låter lite som något som kommer ur mörkret – dovt, upprepat och svårt att hålla fast.
Sambandet behöver inte vara medvetet när vi använder ordet i dag. De flesta som säger att någon skrockar tänker inte på fåglar eller ljud i halsen. Men den gamla dubbelheten finns kvar under den moderna betydelsen.
I ena änden: prat som inte går att lita på.
I den andra: ett kluckande ljud som nästan blir till språk.
4. Vidskepelse, övertro, skrock – tre ord om samma sak
Orden ligger nära varandra, men de bär på olika ton.
Vidskepelse är det äldsta och strängaste ordet av de tre. Det har en kyrklig historia och användes för sådant som inte ansågs höra till den rätta läran. Ordet bar på en dom. Den som anklagades för vidskepelse var inte bara okunnig, utan misstänkt för att hålla fast vid fel sorts kunskap eller fel sorts makt.
I ordets äldre bakgrund finns tanken på att veta eller handla på ett förvridet sätt. Det handlar inte enbart om en berättelse, utan om en lära eller ett bruk som anses leda människan bort från det rätta.
Övertro är mildare. Det låter mer akademiskt och avgränsat. Ordet beskriver en tro som lagts ovanpå – som en överbyggnad på sådant som redan finns. Det kan vara en föreställning som vuxit fram kring en plats, en vana eller en händelse.
Skrock är det folkliga och milda ordet.
Det är nästan förtroligt. När någon säger att något är skrock anklagar han inte nödvändigtvis någon för att vara hedning eller förledd. Han konstaterar bara att det rör sig om en gammal vana, en föreställning eller ett uttryck som människor ändå har hållit fast vid.
Det är därför vi fortfarande kan använda ordet utan att skämmas.
Det finns ingen hård dom i skrock. Ordet lämnar en liten öppning. Man kan säga ”det är väl bara skrock” och samtidigt fortsätta göra det man alltid gjort.
Den som får ett snällt namn behöver inte försvara sig.
5. Varför ordet är en nyckel till hela serien
Skrock beskriver ett sätt att tala, och därför kan det användas utan att man bestämmer sig för om man tror.
Det är den egenskapen som gjort att seden levt kvar efter att många äldre trosföreställningar försvunnit. En människa kan avfärda hela tanken och ändå knacka i trä. Hon behöver inte ha en färdig uppfattning om världen. Hon behöver bara inte vilja utmana den just då.
Här skiljer sig skrock från äldre föreställningar där en särskild makt måste blidkas eller hållas borta. Skrock har ingen motståndare. Det finns inget väsen, ingen dold person och ingen kraft som medvetet är ute efter dig.
Det handlar om tur och otur.
Om en värld som kan vända utan förvarning. Om en utgång som ännu inte är bestämd. Om små handlingar som gör tillvaron något mindre instabil.
Allt annat i den här serien kommer att röra sig ut från den skillnaden. Nästa del handlar om tur och otur i vardagen. Därefter följer kroppen, siffrorna, dagarna, bordet och måltiden – och till sist frågan om varför vi fortfarande gör sådant vi inte längre kan förklara.
Men grunden finns här.
Skrock överlevde inte för att människor fortsatte tro på allt. Det överlevde för att människor fortsatte tala som om världen kunde påverkas en aning.
6. Ordet i dag
Vi använder fortfarande skrock i vardagen.
”Det är väl bara skrock”, säger man.
Det är ett bekvämt uttryck eftersom det lämnar frågan öppen. Man behöver inte säga att man tror. Man behöver inte heller säga att man helt avfärdar saken. Ordet håller båda möjligheterna på avstånd.
Det finns en varsamhet i det.
Många uttryck lever vidare i språket även när de seder som en gång gav dem mening har förändrats. Några få handlingar finns fortfarande kvar. Andra har blivit formuleringar, skämt eller små rörelser som går nästan av sig själva.
Orden bär dem vidare.
Och skrock bär på sin egen historia: från falskt prat, till vidskepligt tal, till den vardagliga benämningen på sådant vi gör utan att riktigt vilja kalla det tro.
Det var från början inte ett ord om tro. Det var ett ord om tal.
Kanske är det därför det fortfarande passar oss.
Det vi inte längre tror på kan ändå ligga kvar i språket.
Läs vidare
- Svensk folktro 101: En guide till väsen och mörka legender
- Tur och otur: Vardagsmagin
- Namnet och tystnaden: Varför man inte sade väsendets namn
- Skyddet: Järnet, saltet och elden
- Varsel och järtecken: När världen försökte varna människan
- Maran mot mare: Väsen som följde med ordet
- Häxan i sägnerna: Blåkulla, mjölkstölden och trollkäringen i bygden
- Örterna som skadade: Samma kunskap, sedd med misstanke