Odens jakt: den vilda jakten över vinterhimlen

Flaxoped |2/11, 2026

Skuggor av ryttare och hundar drar över en dimmig svensk granskog under vinternatten

Mytologiserien · Del 1 av 7

På en vinterkväll kan ett ljud färdas långt. Något dånar över skogen. Hundar skäller, fast ingen hund syns. Ibland säger man att det är vinden. Ibland att Oden är ute.

Här börjar en ny serie – och en skillnad som är bra att ha med sig. Folktro är sådant människor berättade vidare, muntligt, och som senare samlades in och skrevs ned; många svenska uppteckningar gjordes på 1800-talet. Mytologin möter oss här främst genom skriftliga källor från det medeltida Island, som Poetiska Eddan och Snorres Edda. De skrevs ned under en tid då äldre berättelser redan hade levt länge i tal och sång.

Odens jakt är en lämplig början eftersom Oden finns på båda sidor av den gränsen. Men berättelserna är inte likadana.

1. Två sätt att bevara en berättelse

Eddorna är inte en enda bok med en enda författare. Poetiska Eddan är en samling dikter om gudar och hjältar. Det berömda handskriftsexemplaret Codex Regius är från omkring år 1270. Snorres Edda sammanställdes på Island under 1200-talet och berättar om den nordiska gudavärlden, bland annat för att förklara gamla skaldekvad.

Svensk folktro har en annan väg. Den levde i lokala berättelser, uttryck och minnen. När någon på 1800-talet skrev ned en sägen blev den till ett dokument – men inte till den enda versionen. En granngård kunde berätta annorlunda.

Det är en viktig skillnad. Eddorna ger oss nedtecknade mytologiska berättelser. Uppteckningarna visar hur föreställningar levde och förändrades i bygderna. Odens jakt möter oss i båda världarna, men vi ska inte pressa ihop dem till en och samma berättelse.

2. Oden, vandraren

I Eddorna söker Oden kunskap och färdas mellan människor, gudar och andra världar. I Sången om Grimner uppträder han under ett annat namn och i en blå mantel. I Sången om Vägtam färdas han förklädd för att få svar om en dröm.

Han är också en gud som betalar dyrt för kunskap. Han lämnar sitt ena öga vid Mimers källa och hänger nio nätter i världsträdet för att vinna runornas insikt. Det är motiv som får större utrymme senare i serien.

I berättelser och bilder framträder han ofta som en enögd, hattklädd vandrare. En främling på vägen. Någon som ser mer än han säger.

Men Eddorna berättar inte om en färdig vinterjakt med Oden och hans följe som far över gårdarna. Den bilden tillhör främst folktraditionen och de senare återgivningarna av den vilda jakten.

En ensam, hattklädd vandrare går på en snöig skogsväg i skymningen

3. Jakten som hörs

I svenska sägner kunde den vilda jakten vara mer hörbar än synlig. Ett skall någonstans ovanför träden. Visslingar i luften. Ett brak som rör sig fram över skog och gårdar.

Namnen skiftade. Odens jakt och odensjakt förekommer i svenskt material, liksom uttryck som ”Oden far förbi”. I Skåne finns även formen Noens jakt. Alla bygder knöt inte jakten till Oden; ibland var det bara ljudet och färden som stod i centrum.

En detalj från en uppteckning i Södra Hestra i Västergötland ger jakten en märklig höjd: den sades flyga så lågt som en oxe bar sitt ok. Den som hörde den behövde alltså inte tänka sig den långt uppe bland stjärnorna. Den kunde vara nära marken.

I västra Sverige finns uppgifter om Odens jakt. Åsgårdsreia och Oskorei är däremot främst norska namn på besläktade föreställningar. De hör till samma större nordiska motivkrets, men är inte bara alternativa svenska namn. Oskoreia knöts i Norge särskilt till julens nattliga följe.

4. En tid mellan åren

I många nordiska berättelser hör den vilda jakten hemma i den mörka årstiden. I svenska uppgifter kunde ljud förknippade med Odens jakt nämnas under november och december. Andra sägner placerade färden på stormiga nätter eller höstkvällar.

Julen är en vanlig tid för föreställningar om gränser som står öppna och faror som kommer när mörkret faller. Men det fanns ingen enda kalenderregel som gällde överallt. Berättelserna varierade mellan landskap och från uppteckning till uppteckning.

Julens många seder och föreställningar har sin egen plats i vår artikel om årets riter. Här räcker det att hålla fast vid årstidens känsla: den långa natten, huset som lyser svagt, ljudet som närmar sig och sedan drar vidare.

5. När man hörde den

I sägnerna var rådet ofta enkelt: gå inte ut. Om jakten hördes kunde man stanna inne och låta den passera. Den som var ute kunde försöka gömma sig eller kasta sig ned. Det var inte en allmän regel från varje svensk bygd, men sådana råd förekommer i berättelserna.

Ett gammalt svenskt material nämner också bruk i vissa landskap att lämna foder åt Odens hästar. En uppteckning från 1800-talet beskriver bland annat att en liten del av sädesfältet kunde lämnas oskuren. Det är en lokal tradition, inte belägg för att alla gav gåvor till jakten. Öl och julmat nämns däremot i norska berättelser om Oskoreia; de detaljerna ska inte automatiskt föras över till svensk Odensjakt.

Ett varmt ljus syns genom fönstret på ett svenskt torp medan vinternatten ligger mörk utanför

Det vardagliga mötte det uråldriga på gårdsplanen. Ett hus att stanna i. Ett fält där en liten del kanske lämnades kvar. Sedan tystnad igen.

6. Samma namn, inte samma gestalt

I Eddorna är Oden en namngiven gud med många sidor: visdomssökande, förklädd och rörlig mellan världar. I svensk folktradition kunde Oden i stället bli en gestalt för ett ljud i luften, en nattlig färd eller en tid då det var bäst att hålla sig inne.

Det går inte att slå fast att varje berättelse om Odens jakt beskriver en gud med samma personlighet som Eddornas Oden. Vissa uppteckningar nämner honom uttryckligen. Andra låter honom bara anas i namnet eller i förklaringen till ett nattligt dån.

Det finns heller inget stöd för att den fulla folkliga bilden av Oden och hans följe som rider över himlen finns färdig i Eddorna. Det vi kan följa är hur motivet återkommer i olika former – och hur en välkänd gud kan bli kvar i berättelser som förändras.

7. Där myten tar vid

Den här serien går från källor till berättelser. I nästa del möter vi Hel och Helheim. Senare följer bland annat runorna, världsträdet och människornas första berättelse.

Odens jakt står först eftersom den öppnar en fråga som följer med genom hela serien: var slutar den nedtecknade myten och var tar den levande traditionen vid?

Kanske inte vid någon tydlig gräns. Kanske vid ljudet över taket, när ingen längre kan säga vem som färdas där.

Vinterhimlen tiger. Men den är inte tom.