Mytologiserien · Del 2 av 7
När Hermód rider för att hämta sin döde bror måste han färdas genom en värld där vägen går nedåt. Nio nätter rider han genom mörka dalar. Framför sig har han en flod och en bro som dånar under hästens hovar.
Längre bort väntar Hel.
I den förra delen följde vi Odens jakt från medeltida texter till svenska sägner. Här går vi åt ett annat håll: mot gestalten och dödsriket som fått ett långt efterliv i vårt språk.
1. En gestalt med två ansikten
Hel är dotter till Loke. I Snorres Gylfaginning är hon ett av tre syskon tillsammans med Fenrir och Midgårdsormen. Den senare berättelsen får vänta till en annan del av serien.
Snorres beskrivning av Hel är ovanlig. Hon är halv blåsvart och halv hudfärgad – en kropp som tycks bära två tillstånd på samma gång. Hon beskrivs också som bister och sträng.
Det är lätt att läsa in en enkel bild av liv mot död. Men källan säger inte att hon bokstavligen består av en levande och en död halva. Den säger hur hon ser ut. Resten får stå öppet.
Eddorna ger inte heller Hel samma utrymme. Det är framför allt Snorres prosa som målar ut hennes gestalt. I den Poetiska Eddans dikter finns hänvisningar till Hel och till vägen nedåt, men ingen enda sammanhängande berättelse om henne som alla texter delar.
En detalj som lätt går förbi: det vi ofta föreställer oss som en tydlig gudinna är tydligast i just en av källorna.
2. Ett rike som får namn efter sin härskare
Hel är både namnet på gestalten och namnet på dödsriket. Helheim används ofta som namn på hennes värld, ungefär ”Hels hem” eller ”Hels rike”. Men hos Snorre är det främst Hel och Niflheim som står i centrum; benämningarna och bilderna skiftar mellan texterna.
I Snorres berättelse placeras Hel i Niflheim och får makt över de döda som kommer till henne. Han beskriver hennes hall med namn som låter vardagliga och hotfulla på samma gång: skålen heter Hunger, kniven Svält och sängen Sjukläger. Det är inte en gyllene sal. Här finns ingen fest som aldrig tar slut.
Nedstigningen har också sina hållpunkter. Hermód rider över Gjölls bro, där en väktarkvinna frågar vem han är och varför han färdas på Helvägen. Själva resan tar nio nätter. Snorre nämner dessutom hunden Garm vid Gnipahellir, men han beskriver inte uttryckligen Garm som väktare vid Hels port. De bilderna har ofta glidit ihop i senare återberättanden.
Här är det viktigt att skilja mellan en levande tradition och en enskild källas värld. Det här är Snorres ordnade berättelse – inte en karta som alla äldre nordiska texter följer.
3. De döda och de stridande
En vanlig sammanfattning säger att de som dör i strid kommer till Valhall eller Fólkvangr, medan de som dör av sjukdom eller ålderdom kommer till Hel.
Den skillnaden finns hos Snorre. Han säger också att Freja får ta emot hälften av de fallna, medan Oden får den andra hälften. Det är en oväntad detalj för många: Valhall är inte den enda destinationen för de stupade.
Men det är Snorres sammanställning, inte ett enhetligt schema som alla äldre texter uttrycker på samma sätt. Den Poetiska Eddan talar om Hel och Niflhel, men ordnar inte alltid dödsriket i samma tydliga system.
Hel är därför inte enkelt liktydig med ett kristet straffrum. I Snorres beskrivning handlar hennes rike först och främst om mottagandet av döda. Den senare föreställningen om helvetet har en annan religiös tyngd.
4. Baldrs villkor
När Baldr dör vill gudarna ha honom tillbaka. Hermód rider till Hel och ber henne släppa honom.
Hel ställer ett villkor: om allt levande och dött i världen gråter för Baldr får han återvända. Om någon vägrar ska han stanna.
Budbärarna färdas genom världen och ber allt att sörja. Människor, djur, mark, stenar och träd sägs gråta. Nästan allt.
I en grotta sitter en jättinna som kallar sig Þökk. Hon vägrar fälla tårar. Hel behåller Baldr. Snorre tillägger att man menade att Þökk egentligen var Loke i förklädnad.
Det är en märklig prövning. Hel kräver inte lösen eller strid. Hon kräver sorg – från hela världen. Ett enda torrt svar räcker för att stänga vägen tillbaka.
Berättelsen visar också vad Hel inte är: hon är inte bara en skugga som försvinner när någon ber tillräckligt högt. Hennes ord gäller.
5. När Hel blev ett ord
I svenskan finns ett spår som är lättare att se än själva gestalten. Svenska Akademiens ordbok beskriver äldre häl som ord för dödsriket och döden, och förbinder ordet med fornnordiska Hel.
Det svenska helvete har också en språkhistoria som går tillbaka till äldre former som hälvite och helvite. Ordet består av en äldre form av hel, dödsrike, och vite, straff. Betydelsen rörde sig över tid från straff i dödsriket till själva strafforten – och senare till det mer allmänna ord vi känner.
Men alla ord som låter gamla är inte bevis på att den gamla gestalten levde kvar i folktron. Helskotta kan låta som en rest av Hel, men SAOB beskriver det som en senare, eufemistisk ombildning av helvete. Det är ett ordspår, inte ett säkert belägg för en levande svensk Hel-kult.
Det är här seriens fråga får en ny form. I del ett mötte vi en gestalt som kunde höras över vinterhimlen. Här finns inte samma tydliga svenska sägenvärld kring Hel. I svensk folktradition är döden oftare knuten till den döde, gården och kyrkogården – en annan berättelse, som vi tar upp i artikeln om svenska dödsseder.
Hel som drottning är sällsyntare. Hennes namn är lättare att finna.
6. Det som blir kvar
Hel har inte lämnat efter sig en enda version som kan återges utan förbehåll. Snorre ger henne kropp, hall och myndighet. Andra eddadikter nämner Hel och vägarna dit, men visar inte samma bild i samma detalj.
Det svenska språket bevarar ändå en avlägsen förbindelse: ett namn på döden, en sammansättning om dödsriket och straff. Betydelserna har förändrats. Berättelsen har tunnats ut.
Ett ord kan fortsätta färdas långt efter att människorna slutat berätta hela vägen.
Nere i mörkret väntar Hel. I språket hörs ännu hennes namn.
Läs vidare
- Svensk folktro 101: En guide till väsen och mörka legender
- Döden och begravningen: Sederna som förde den döde vidare
- Namnet och tystnaden
- Odens jakt: den vilda jakten över vinterhimlen
- Runorna: tecknen som guden offrade sig för