Någon tittar i kalendern och konstaterar att det är fredag den trettonde.
Reaktionen kan vara ett skämt. En axelryckning. Eller ett litet obehag som inte riktigt vill erkännas.
Få av oss tror på dagen. Nästan alla vet ändå vad den betyder.
Människor har alltid räknat, delat in och lagt märke till vissa tal och vissa dagar. Ibland för att ordna tillvaron. Ibland för att något i ordningen verkade bära en egen laddning.
I den förra delen frågade vi varför människor säger skrock alls. Här går vi vidare till det som står bakom orden: siffrorna och dagarna.
1. Varför vi räknar
Siffror är det mest ordnade system människan har. De delar upp tiden, arbetet och rummet. De gör det möjligt att jämföra gårdagen med dagen som kommer.
Just därför kan de också fyllas med betydelse.
När något upprepas och är exakt blir avvikelsen synlig. Vi lägger märke till treor i rad. Till jämna tal. Till datum som återkommer eller bryter mot den vanliga rytmen.
Talen har ingen makt i sig. Men upprepningen gör dem läsbara.
Det är den enkla grunden för mycket av sifferfolktron. Ingen motståndare. Ingen dold kraft som står och väntar bakom varje tal. Bara en ordning som kan rubbas, och därför blir märkbart laddad.
2. Tre, sju och nio
Vissa tal återkommer i svensk folktro, i sägner och i seder. Tre, sju och nio är de tydligaste.
Tre hör till det minsta som ändå är fler än en. Det räcker för att skapa en början, en upprepning och ett slut. Därifrån kommer allt från tre försök till tre gånger tre.
Tre gånger tre är nio. När något skulle göras ordentligt eller upprepas till fullo blev nio ett naturligt tal att ta till.
Sju förekommer ännu oftare i sägner och seder. Det kan handla om antal år, antal gånger eller en viss tidsrytm. När ett tal används så brett blir det svårt att skilja en gammal sed från en senare berättelse.
Nio knyts ofta till helheten. Det är tre upprepat tre gånger och förekommer där något ska bli fullständigt eller avslutat.
Det finns ingen enkel förklaring till varför just dessa tal fastnat. Det är ärligare att säga det än att ge dem en påhittad uråldrig innebörd.
Motsvarande tal finns i många kulturer. Det bevisar inte att alla föreställningar har samma ursprung. Det visar snarare att människor ofta söker rytm i det som ska upprepas.
3. Fredagen
Fredagen hade en egen laddning långt innan den blev en allmän otursdag.
Den låg vid veckans slut. Arbetet närmade sig sin paus. Fredagskvällen och helgen markerade övergången från vardag till vila, från det som måste göras till det som kunde vänta.
Även den kristna veckan gav fredagen en särskild plats. Långfredagen bar på sorg och allvar, och den färgen kan ha påverkat synen på veckodagen i äldre föreställningar.
I folkligt material beskrivs fredagen ibland som olämplig för vissa företag. Man skulle helst inte börja ett arbete, flytta, resa eller inleda något stort då. På andra håll kunde fredagen tvärtom vara gynnsam.
Det var alltså inte fråga om en enhetlig regel.
Och inte om en förbannelse.
Snarare handlade det om praktisk försiktighet. Man ville inte inleda något viktigt på en dag som redan var upptagen av annat, av veckans slut, av kyrkoåret eller av en gammal vana i bygden.
4. Fredagen den trettonde
Här blir historien mer överraskande.
Kombinationen fredag och trettonde är förvånansvärt ung i svenskt material. Fredagen som olämplig dag är äldre. Tretton har haft egna föreställningar. Men sammanslagningen till en särskilt olycksbringande dag kommer i stort sett från 1900-talet.
Den har i hög grad spridits genom engelskspråkig populärkultur, film, radio och senare teve.
I dag är fredagen den trettonde en av våra mest kända skrockar. Många skämtar om den. Andra undviker att boka resor, skriva avtal eller påbörja något viktigt. De flesta gör inget särskilt alls — men känner ändå igen datumet när det dyker upp.
Här har vi en skrock som inte är gammal alls, och den fungerar precis lika bra ändå.
Det är ett tydligt exempel på seriens princip. Vi säger inte att något är ursprungligt. Vi säger när det dyker upp.
En skrock kan bli stark genom att spridas. Den behöver inte vara gammal för att kännas bekant.
5. Tretton, tolv och talet vid bordet
Varför har just tretton väckt obehag?
En del av svaret ligger i talet före. Tolv delar upp mycket av tillvaron: timmarna, månaderna och dygnets rytm. Det återkommer i kalendern, i klockan och i föreställningen om de tolv vid bordet.
Tretton kommer efter det ordnade.
Det blir ett tal för det som inte riktigt passar in.
I den kristna berättelsen om den sista måltiden satt tretton personer till bords. Judas räknas som den trettonde, och berättelsen har gjort det möjligt att läsa tretton som talet med en obehörig i sällskapet, någon som bryter den slutna kretsen.
Men reglerna följer kulturen, inte talet.
Många länder har inte samma skrock kring tretton. I delar av världen kan talet i stället vara gott eller lyckosamt. Ett tal bär alltså inte sin betydelse ensamt. Det får den i ett sammanhang.
6. Vardagens dagar och veckans rytm
Vissa dagar i veckan ansågs bättre för att börja något. Andra passade för att klippa hår, slakta, flytta eller så.
I ett jordbrukssamhälle var detta nära förbundet med praktisk planering. Väder, ljus, årstid och tillgången på arbetskraft styrde det mesta. En dag kunde vara olämplig utan att någon tänkte på den som övernaturlig.
Efteråt kan sådana val se ut som skrock.
Skillnaden mellan att planera och att tro är mindre än man tror. Att undvika en dag som uppfattades som dålig var också ett sätt att göra en plan säkrare.
Det praktiska och det föreställda låg nära varandra.
7. Vad vi kan veta
För talen tre, sju och nio är materialet rikt. De finns i berättelser, seder, magiska handlingar och religiösa sammanhang.
Förklaringarna är svagare.
Ingen kan säkert visa varför just dessa tal fastnade. Det finns inget enkelt ursprung att gräva fram. Samma tal kan ha burit olika betydelser på olika platser och under olika tider.
För fredagen finns tydligare historiska spår. Fredagen som olämplig dag går att belägga i äldre material, även om föreställningarna inte alltid är lika.
För fredagen den trettonde är bilden tydlig: den är ung.
Det är precis detta som gör ämnet intressant. Samma sorts skrock kan vara flera hundra år gammal i en del och mindre än hundra år i en annan. Ingen av oss kan känna skillnaden när vi använder den.
En gammal sed och en ny vana kan låta likadant.
8. Lagret och tiden
Det går att se föreställningarna som flera lager.
Det äldre lagret handlar om arbete, kalender och kyrkoår. Dagar och tal hörde till den praktiska ordningen. Det var praktik innan det blev sed.
Under 1500- och 1600-talen drog kyrkan tydligare gränser mot spådom och trolldom. Tal och dagar kunde bli misstänkta när de användes för att försöka påverka eller förutsäga det som skulle komma.
Under 1800-talet och framåt började insamlare skriva ner många av de föreställningar som redan höll på att förlora sin praktiska funktion. Talen och dagarna blev kvar i berättelserna, även när arbetet hade förändrats.
Sedan kom 1900-talet. Då spreds fredagen den trettonde genom engelskspråkig populärkultur och blev en gemensam modern skrock.
Vi säger inte att något är ursprungligt.
Vi säger när det dyker upp.
Här blir principen särskilt tydlig. Lagren ligger långt ifrån varandra i tid, men de kan fortfarande finnas i samma kalenderblad.
9. Siffrorna i dag
I dag hoppar vissa hotell över rum tretton. En del byggnader saknar den trettonde våningen, åtminstone på skylten. Fredagen den trettonde blir ett skämt, en rubrik eller ett datum som någon helst inte vill använda.
Samtidigt fortsätter sju att vara ett lyckotal i spel och lotter. Barn får tre önskningar. Människor räknar till tre innan de gör något svårt.
Vi skämtar om skrocken medan byggnaderna saknar våningen.
Det är kanske här skillnaden mellan på skämt och på allvar är som minst. En människa kan säga att hon inte tror på tretton, och ändå välja ett annat rum.
Talen betyder ingenting.
Och ändå märker vi dem.
De ligger i kalendern, på klockan och runt bordet. Ordningen är vardaglig tills något bryter den. Då stannar blicken ett ögonblick längre.
Det som räknas får en skugga.
Läs vidare
- Svensk folktro 101: En guide till väsen och mörka legender
- Skrock: Varför säger vi det?
- Tur och otur: Vardagsmagin
- Kroppen som tecken
- Saltet, brödet och myntet
- Varsel och järtecken: När världen försökte varna människan
- Bygden och kyrkan: När klockorna ringde för att hålla mörkret borta
- Midsommarnatten: När världen står öppen
Källor
- Isof – Magi i vardagen
- Isof – Tur och otur, lycka och olycka
- Wikipedia – Fredagen den 13:e
- Isof – Folktro och föreställningsvärldar