Mytologiserien · Del 4 av 7
En varg växer upp bland gudarna. En orm hamnar i havet. Barnen är Lokes – och snart förstår gudarna att de inte kan styra vad de själva satt i rörelse.
De kan försöka binda det. Det är inte samma sak som att ha kontroll.
1. Tre barn och en profetia
I Snorres Gylfaginning får Loke tre barn med jättinnan Angerboda: Fenrir, den väldiga vargen, Jörmungandr, som också kallas Midgårdsormen, och Hel. Hel mötte vi tidigare i serien – hennes berättelse finns i artikeln om Hel och Helheim.
Gudarna får höra vad barnen en dag kan komma att orsaka. De tar dem till sig, men inte på samma sätt. Hel skickas till Niflheim. Ormen kastas i havet. Fenrir får stanna hos gudarna och växer upp där.
En detalj är lätt att blanda ihop. Snorre placerar Angerboda i Jötunheim, jättarnas värld. Järnveden förekommer också i berättelser om vargar och Fenrirs släkt, men Snorre anger inte i samma avsnitt att de tre barnen föds där. Två närliggande bilder – inte nödvändigtvis samma plats.
2. Bandet gjort av det omöjliga
Fenrir växer fort. Gudarna försöker binda honom med järnband. Han sliter sig loss, först ur Læðing och sedan ur Drómi. Varje försök gör det tydligare att vanlig styrka inte räcker.
Till slut ber gudarna dvärgarna smida Gleipner. Det ser ut som en mjuk, smal rem. Men materialet är märkligare än utseendet: kattens steg, kvinnans skägg, bergets rötter, björnens senor, fiskens andedräkt och fågelns spott.
Det är Snorres uppräkning. Några av ingredienserna är sådant som inte kan hittas – ett kvinnoskägg eller rötter under ett berg. Andra låter främmande eller svåra att fånga. Det viktiga i berättelsen är att Gleipner smids av det som inte går att samla som vanliga ting.
Vargen ser den tunna remmen och anar en fälla. Han går med på att pröva den, men kräver en pant: någon måste lägga sin hand i hans mun. Ingen rör sig.
Tills Tyr stiger fram.
3. Tyrs hand
När Fenrir märker att han inte kan slita sig loss förstår han vad gudarna har gjort. Han biter av Tyrs hand.
Det är en kort scen, men den väger tungt. Tyr, en gud förknippad med strid och mod, riskerar sin hand för att gudarna ska våga binda vargen. De andra får sitt band. Tyr får bära beviset på vad överenskommelsen kostade.
I Lokasenna hånar Loke Tyr för den avbitna handen. Tyr svarar att han saknar sin hand, men att Loke saknar den berömda vargen. Orden visar hur Fenrir redan finns i en annan sorts berättelse: inte som en hel historia om bandet, utan som en händelse alla tycks känna till.
4. Ormen som blir en gräns
Midgårdsormen kastas i havet, där den växer tills den omsluter människornas värld och biter sig själv i svansen. I Snorres bild blir den så stor att den går runt Midgård – den värld där människorna lever.
Det är mer än ett väsen i vattnet. Ormen blir en gräns. Något levande ligger mellan människornas land och det stora hav som omger det.
I Hymiskviða följer Tor med jätten Hymir ut på fiske. Som bete använder han ett oxhuvud. När ormen hugger fast i kroken drar Tor upp den mot båten. Sedan brister ögonblicket: Hymir hugger av linan, och ormen sjunker tillbaka i havet.
Snorres återberättelse av fisket skiljer sig i vissa detaljer. Han nämner att människor har berättat att Tor dödade ormen, men uttrycker själv tvivel på det. Eddorna ger alltså inte en enda, prydligt sammanfogad version.
5. Två gestalter, flera texter
Fenrir finns både i Snorres prosa och i den Poetiska Eddan. Lokasenna nämner Tyrs hand och den bundna vargen. Völuspá låter en varg möta Oden i diktens framtidsvision. De texterna berättar inte samma sak på samma sätt.
Midgårdsormen möter vi tydligt i Snorres berättelser och i Hymiskviða, där Tor drar upp den ur havet. Dikten och prosan har olika detaljer, och de lämnar vissa frågor öppna.
Det är värt att stanna vid. Eddorna är inte en enda bok med en enda version av varje myt. Den Poetiska Eddan består av dikter med egna perspektiv. Snorres Edda är en senare prosaberättelse som samlar och ordnar mytstoff – och ibland fyller i sådant som dikterna bara antyder.
6. Vargen i språket
Fenrir är en mytologisk varg, men ordet varg bär också på en oväntad äldre betydelse. Svenska Akademiens ordbok tar upp hur varg kunde syfta på en förbrytare eller fredlös – någon utstött ur samhället.
Det gör inte Fenrir och den fredlöse till samma gestalt. Det är ett språkligt grannskap, inte ett bevis för att den ena föreställningen skapats ur den andra.
Även föreställningar om varulvar och människor i varghamn hör till ett annat spår: svensk folktro, inte berättelsen om Lokes son. Gränsen mellan myt och folktro kan vara nära, men den ska inte suddas ut.
Ormen har ett annat efterliv. Namnet Midgårdsormen håller kvar bilden av en kropp som ringar in världen. I senare symbolik syns samma slingrande form – en orm som biter sig i svansen, utan att bilden därför blir en fortsättning på en enda oföränderlig berättelse.
7. Det som inte kan bindas
Gudarna binder Fenrir, men deras rädsla försvinner inte. De håller ormen på avstånd, men den blir ändå en gräns runt världen. Barnen är inte bara hot som går att flytta till rätt plats. De är också följder som gudarna inte lyckas göra ogjorda.
Hel fick ett efterliv i språket. Runorna finns kvar som ristade tecken på sten. Fenrir och Midgårdsormen lämnar inte samma sorts fysiska spår. Här är det i stället bilden som består: den tunna remmen, det stora gapet, ringen under havsytan.
Frågan följer med genom serien: var slutar den nedtecknade myten, och var tar dess efterliv vid?
Himlen bar ljudet. Språket bar ordet. Stenen bär tecknet. Här stannar bilden – men inte hotet.
Läs vidare
- Svensk folktro 101: En guide till väsen och mörka legender
- Hel och Helheim: underjordens drottning
- Runorna: tecknen som guden offrade sig för
- Bortbytingen: barnet som inte var deras
- Yggdrasil och världen som byggts upp