Runorna: tecknen som guden offrade sig för

Flaxoped |4/11, 2026

En mossig runsten står vid en svensk landsväg i skymningen, omgiven av dimma.

På en sten vid en svensk väg kan några ristade streck vara det enda som återstår av ett namn, en resa eller en sorg. Runorna finns kvar där ute, i landskapet. Men berättelsen om hur de kom till finns i en annan sorts spår: en dikt från medeltida Island.

Det är här den här delen av mytologiserien börjar. Inte med en lektion i tecken, utan med en gud som söker kunskap – och betalar för den med sig själv.

1. Tecken, inte ett eget språk

En runa är ett skrivtecken, ungefär som en bokstav. Runorna användes för att skriva språk som talades i Norden. Runraden kallas futhark, efter de första tecknen i dess ordning.

Det fanns flera runrader. Den äldre futharken hade 24 tecken. Under vikingatiden användes en yngre runrad med 16. Färre tecken skulle alltså räcka till ett språk i förändring. Det gör inte runorna till en gåta i sig – men det påminner om att skrift inte alltid fungerar som vår.

Runor ristades på trä, ben, metall och sten. Träet har ofta förmultnat. Stenarna blev kvar.

En avlägsen gestalt står som en skugga framför en stor sten i en dunkel nordisk skog.

2. Nio nätter i trädet

I Hávamál, Den höges sång, berättar Oden själv om sin prövning. Han hänger nio nätter i ett vindpinat träd, sårad av spjut och given åt Oden – ”själv till mig själv”. Han får varken bröd eller dryck. Sedan böjer han sig ned, tar upp runorna och faller tillbaka.

Det är ingen stilla upptäckt. Kunskapen kommer genom prövning, ensamhet och en kropp som lämnas åt mörkret.

Motivet antyddes i seriens första del, där Oden färdas över vinterhimlen. Här står det i centrum: han riskerar sig själv för något som ännu inte är hans.

En liten nyans är värd att behålla. I stroferna 138–139 kallar dikten trädet ett vindpinat träd; namnet Yggdrasil står inte där. Vi förknippar ändå ofta platsen med världsträdet. Snorres Gylfaginning beskriver Yggdrasil, medan själva berättelsen om Odens nio nätter finns i Hávamál.

Bilden har ibland kallats shamanisk: en gud går igenom en gräns för att nå kunskap. Det är en tolkning av berättelsens form, inte ett historiskt bevis för hur någon ritual faktiskt gick till.

Han faller. Men tecknen följer med honom.

3. En runsten som inte släpper taget

Sverige har omkring 2 500 runstenar. Fler än 1 300 finns i Uppland. Många står nära platser där människor rörde sig för tusen år sedan – gårdar, vägar och vattenleder.

Sedan dess har landet höjt sig ur havet. Stenar som en gång stod intill vatten kan i dag ligga långt från stranden. Landskapet har flyttat på sig; inskrifterna står kvar.

Rökstenen i Östergötland är ett särskilt märkligt exempel. Den restes på 800-talet och har en längre inskrift än någon annan känd runsten i Sverige. Texten börjar som en minnesinskrift efter Vämod, rest av fadern Varin, men fortsätter genom namn, hänvisningar och gåtfulla partier som forskare har tolkat på olika sätt. Den är alltså inte helt oläslig – men den ger inte heller upp sin mening på en gång.

En oväntad del av dess historia: stenen murades in i en byggnad vid kyrkan. När den togs fram på 1800-talet upptäckte man att även sidor som varit dolda bar ristningar. Det som såg ut som en yta visade sig vara en hel sten av text.

Närbild av väderbitna runor på en svensk runsten, där kvällsljuset faller över den ristade ytan.

4. Minnesmärke och gåta

Runstenar är inte bara bevis på en skriftskriftlig tradition. De är också personliga spår. Många vikingatida inskrifter minns en död släkting eller berättar om någon som rest långt hemifrån.

Rökstenen skiljer sig från den vanliga, kortare minnesinskriften. Dess början är tydlig: Varin reste stenen till minne av sin son. Därefter öppnar den sig mot en större och osäkrare berättelsevärld.

Det gör stenen till något mer än ett föremål med text. Den visar hur skrift kan bära både det konkreta och det dunkla. Ett namn är hugget i stenen. Resten tycks röra sig utanför den.

5. När tecknen får en andra uppgift

Runor kunde användas till vardaglig skrift. I de fornnordiska dikterna får de också en annan laddning. I Sigrdrífumál nämns bland annat seger-, hjälp- och talrunor – tecken knutna till strid, hjälp och ordets kraft.

Det är viktigt att hålla isär källorna: de här benämningarna finns i Sigrdrífumál, inte i Hávamál 148 och framåt. Eddadiktningen låter alfabet och föreställningar om magi finnas sida vid sida. Det är ett belägg för hur dikten talar om runor, inte ett bevis för att tecknen fungerade som magiska verktyg.

I folktron satt skyddet ofta i järn och salt; i dikten satt det i tecknen. Det är en beröringspunkt, inte samma tradition.

6. Tecknen i dag

Runor används i vår tid av människor med olika intressen och övertygelser, bland annat i nyhedniska och andliga sammanhang. Enskilda runtecken förekommer också i politiska och rasistiska miljöer.

Det betyder inte att alla som intresserar sig för runor tillhör samma grupp. Sammanhanget spelar roll. Tecknens historia är äldre och bredare än någon modern användning.

Här handlar berättelsen om vad runorna var i sin egen tid: skrivtecken ristade på föremål och stenar, och tecken som i Eddornas diktvärld kunde bära löften om kunskap, seger eller hjälp. Inte en runlektion. Inte en vägledning i magi.

7. Tre sorters spår

I den här serien har spåren bytt form. Först hördes jakten över himlen. Sedan levde Hel kvar i språket. Nu står runorna på stenen – fysiska tecken som kan ses, men inte alltid förstås fullt ut.

Myten om Oden berättas i en medeltida isländsk dikt. Runstenarna finns kvar i svenska landskap. De är inte samma sorts källa, men de möts i frågan som följer serien: var slutar den nedtecknade berättelsen, och var tar dess efterliv vid?

Himlen bar ljudet. Språket bar ordet. Stenen bär tecknet.